Har du kollat att alla hör dig?

Uppdaterat

21.6.2011 kl. 00.00

Publicerad

20.6.2011 kl. 23.59

Pojken stängde boken, steg upp, bugade, och gick ut. Han hade läst Vem ska trösta Knyttet för en fullsatt Svenska Dagen-sal, utan att stappla en enda gång. Tanken var, hade pojken fått höra, att berättelsens olika faser skulle uppfattas som metaforer till de svenskspråkigas ställning.

Efteråt klarnade det att endast halva salen (kanske) hade hört något. De med lite nedsatt hörsel hade inte hört något alls, inte ens om de satt längs fram. Arrangören hade nog kollat att pojkens röst hörs bra ända till den bakersta raden. Testet skedde tyvärr i en tom sal. Inget beaktade att en fullsatt sal dämpar ljudet, också om alla i publiken sitter knäpptysta.

Sådana misstag är tyvärr alltför vanliga. För de med normal hörsel handlar misstagen mestadels om irriterande tillfälligheter, att en del av ett program eller jippo gör förlorat. För andra är det mer regel än undantag att de inte får höra något.

"Många med dålig hörsel är mer eller mindre utestängda från kulturlivet", skriver Birgitta Kronberg i det senaste numret av Svenska hörselförbundets tidskrift Vi Hörs.

Problemet gäller allt från musik och teater till föredrag och diskussioner. Och tänk bara hur ofta vi som inte har nedsatt hörsel har svårt att uppfatta vad det sägs där uppe på scenen eller någonstans där längst fram. Hur svårt ska det då inte vara för de som hör sämre?

"Själv har jag många gånger känt mig väldigt besvärad då folk runt om skrattar. Jag tvingas småle men har ingen aning om vad som sagts", tillägger hörselförbundets ordförande.

Känslan av samhörighet finns inte där. Kronberg tycker det är riktigt pinsamt att de andra kanske uppfattar henne som en tråkmåns. Hon får inte det som andra får, det som läkaren Kimmo Saloranta skriver om i Vi Hörs:

"Att lyssna till god musik eller se på teater ger oss avslappning och minskar stressen på ett sätt som hela vår kropp och hela vår själv har nytta av."

Problemet att inte få uppleva allt gäller förstås också exempelvis synskadade, men vi koncentrerar oss denna gång på de med nedsatt hörsel.

Kronberg kommer i sin hälsning med en riktig tankeställare:

"Det jag själv inte kan förstå är talare som säger att: 'Jag behöver ingen mikrofon. Jag talar så tydligt att alla hör.' Hur kan man ens tänka så – att alla hör?"

Birgitta Kronbergs hälsning kommer lämpligt så här inför sommarens talrika tillställningar. En bra påminnelse, utan tvekan. att arrangörer ska tänka i tid; vem kan se till att fixa en mikrofon med högtalare? Enligt Kronberg är det synd att teknik inte används ens då den är installerad: teleslingan fungerar inte – eller så är det ingen som vet hur den ska fungera, skriver hon. (en teleslinga är utmärkt med en liten skylt med ett "T" och en oval)

Sedan: förberedelserna. Gör en dubbelkoll av ljudet. Några extra checkningar av ljudåtergivningen kräver inte mycket. Se också till att ljudet kopplas på och checkas av de som ska vara på plats, så att det inte blir platt fall med fraser som "någon hade nog kollat att det här funkar". Ibland handlar det inte ens om teknik: det går exempelvis att på ett tydligt sätt reservera platser längst fram i salen för de som bör få höra bäst.

Det är viktigt alla ska få vara med och uppleva. Det är inte så svårt, om man tänker efter före. Dessutom så måste man inte själv veta allt. Varför inte bara rådfråga någon med nedsatt hörsel? Det minskar säkert risken för att trilla i de vanligaste fallgroparna.

Stefan Holmström

Biträdande chefredaktör