Det stora stöket om ett stilla rum

Uppdaterat: 10.9.2010 kl. 10.42
Publicerad: 7.9.2010 kl. 22.55

Det ser ut som en tanke – flera av våra ledande medier har allt oftare börjat presentera moderna, moderata muslimers liv och vanor. När ramadan börjar eller slutar så är det en nyhet som vilken som helst. Som det att skolorna har börjat, att det är dags att byta till vinterdäck, att det finländska midsommardrunknandet är igång igen.

De klassiska nyhetskriterierna, när de administreras väl, ser inte till kön, intressegrupp eller hudfärg. Det är bra. Istället är det som det står i journalistens första lärobok: en händelse som berör tillräckligt många är en nyhet. Och så ska också en snabbt framvuxen muslimsk minoritet omfattas av samhällets allmänna spelregler.

Det är bra att våra muslimska medborgare presenteras för det de är. Världen i stort - om man får tro James Bond och Tony Blair - anses ju i allmänhet just nu vara mest hotad av muslimerna. Ändå är den muslimska befolkningen i Finland påfallande fredlig.

Visst finns det muslimer som odlar ett systematiskt och djupt hat mot den västvärld vi (och ibland de själva) lever i. Men det är inte det samma som att det finns människor ibland oss som i seder, bruk eller klädsel till vissa delar tar avstånd från vårt sätt att leva, precis som vi i ibland tar avstånd till deras.

I Esbo har staden beslutat att reservera utrymmen i flera av stadens bibliotek för muslimer som ber. Det är de flesta muslimers dagliga tradition. Salât-bönen bes fem gånger per dag på tider ur en särskild muslimsk kalender (enligt webbplatsen pray-in-time.org inföll dagens första bönetid på Borgåbladets longitud och latitud i dag kl. 4.55; den sista infaller kring kl. 21.35).

Bibliotekstjänstemannen Sunniva Drake i Esbo förklarar i en radiointervju att biblioteket är en hemvist för kultur och att bön är en del av en del människors kultur. Så är det säkert. Om det finns två ställen här i staden där det hör till god ton att gå fram lite tyst, och med avmätta steg, så är det ju i domkyrkan och på bibban.

När diskussionen blomstrade upp i medierna var responsen ociviliserad och spretig. Människor skärras påfallande lätt av andras religionsutövning och upplever den påträngande och provocerande - ungefär som om en naken människa plötsligt vandrade gatan fram och ingen visste hur man skulle ingripa.

Ändå är det i många skolor och på många arbetsplatser vanligt att muslimer har sina stunder på dagen då de tvättar sig och står på huvudet på golvet och ber. I synnerhet i arbetarmiljöer har multikulturen (liksom tvåspråkigheten en gång) slagit igenom först. På tv rycker körmästarna på bussdepåerna i Helsingfors på axlarna; bönehörnor har det funnits i åratal.

Ett bönerum på bibban behöver inte vara stort mera dramatiskt än att det finns platser där man vardagligt kan sköta om sina barn, eller koppla upp sin PC och jobba. Att se till en viss kundgrupps behov, om det är tydligt och tillräckligt stort, är inte att favorisera en religion. Kalla det "stilla rummet". Ge människor en möjlighet att gå dit och ha en läsupplevelse med en diktsamling, eller för att stilla sig hos sin gud.

I debatten ställdes också frågan "varför kan dom inte be hemma?". Den är också relevant. I en ömsesidig respekt mellan kulturer gäller det att svälja att religion år 2010 i Finland inte är en offentlig sak. Man ber hemma eller i kyrkor och kapell som har reserverats för ändamålet. Den anpassningen har många muslimer också gjort. Vi har haft en betydande islamsk minoritet i Finland sedan 1870-talet, medan frågan om böneplatser på bibban däremot har kommit först nu. Men det har också rullstolsramperna, spelhörnorna och de trådlösa internetuppkopplingarna gjort.