gång?

Uppdaterat: 6.9.2010 kl. 23.08
Publicerad: 6.9.2010 kl. 22.59

Hösten är här och många husägare ser över sina vedreserver. Hur många kubikmeter går det åt i vinter? I vårvintras var det många som fick slänga i sina sista pinnar och stickor långt innan det blev vår. Många vedhandlare svarade inte ens i telefon och om de gjorde det, hade de bara halvtorr ved att sälja. Det är inte så konstigt om många vedeldare nu har laddat upp med några extra kubikmeter.

Samtidigt som den kännspaka vedeldningsdoften börjar sprida sig i bygden, höjs röster om miljöaspekterna. Kakelugnar och vedspisar har otrevliga utsläpp, det kan ingen förneka, men i andra vågskålen har vi nyttan med närenergi och det faktum att effektivt eldad ved är en bra värmekälla.

Vi kan som ett sidospår ta ett avskräckade exempel från Sverige. En husägare bygger en ny kakelugn, det som i Sverige kallas miljögodkänd eldstad (husägaren fick till och med ett stöd av samhället för denna investering). Men så blev grannarna sura. De ansåg att det ruktade sur pyreld. Vad hände? Jo, den lokala miljönämnden begränsade husägarens rätt att elda till vissa tider och vissa väderleksförhållanden. Den här linjedragningen höll ändå upp till Miljööverdomstolen, som år 2003 bestämde följande: eldning tillåts under vinterhalvåret (1/10–30/4) högst två dygn per vecka och med högst åtta timmar åt gången.

Ur berättelsen framgår inte om det var husägaren som inte visste hur man skulle elda rätt, men visst låter det tokigt att tvisten drogs i genom hela myndighetsmaskineriet. Särskilt som frågan löstes på principiell och teoretisk grund – ingen hade mätt de verkliga utsläppen eller grubblat över vad som borde göras för att minska dem under den tid då husägaren har fyr i spisen.

Vedeldning sätts inom ett par år under luppen inom hela EU, då ett nytt direktiv träder i kraft. Tekniikka & Talous skrev i vintras att varannan eldstadstillverkare i Finland inte klarar av de nya gränserna. Nå, vi kan väl rimligtvis förvänta oss att dessa företag i så fall satsar på produktutveckling.

En allvarligare fråga är uppgiften om att husägare kanske måste byta ut gamla eldstäder mot nya. I Tyskland är detta redan verklighet, och på statens forskningscentral VTT räknar man med att kravet kommer att införas också i Finland. Här bör vi ändå inte förhasta oss. Det att en eldstad är gammal betyder inte att den automatiskt är dålig. En rätt eldad traditionell plåtugn är en effektiv värmekälla. Med rätt värme i brännkammaren, rätt mängd luft för rökgaserna och en ordentlig pipa, är den ingen miljöbov.

I stället behövs kanske lite självrannsakan. Många husägare kan inte elda effektivt, något som ingalunda är konstigt. De som vuxit upp i hög- och radhus och flyttar till småhus har ofta inte kunskapen. Symptomatiskt är att folk som flyttat in i gamla hus ringer brandkåren för att fråga om råd, uppgav en brandmästare i Borgå för några år sedan. Det goda är att de ringer och ber om råd. Därtill måste vi erkänna också en annan sak: många husägare kan elda, men slarvar med det. De bränner sådant som inte alls ska brännas eller använder ved som inte är riktigt torr.

Betydande miljöresultat uppnås om husägare blir noggrannare. Det ska vara torr ved i rätta mängder, sotade rökkanaler och rätt bruk av spjäll. Högst sannolikt kan utsläppen minskas effektivare på detta vis än genom att folk tvingas byta ut fungerande eldstäder mot nya, särskilt som ändå ingen kommer att mäta det som kommer ut ur de nya ugnarnas skorstenar.

Eller för att citera en chef vid en känd eldstadstillverkare: det överlägset bästa sättet att minska utsläpp är att snacka med den som håller i tändstickan.