Gågata och kultur …från strand till strand

Uppdaterat

29.6.2011 kl. 12.24

Publicerad

29.6.2011 kl. 10.32

Men låt det inte avskräcka. Visst är trängseln på gatorna enorm, visst är köerna långa till de tre måstesevärdheterna: Markuskyrkan, Dogepalatset och Markusplatsen, alla ett stenkast bredvid varandra. Men varje medalj har sin baksida.
Samtidigt som bussen från flygplatsen stannar på torget Piazzale Roma i ena ändan av öriket är det också slut med bil- och busstrafiken. Efter det rör man sig till antingen till fots eller med vaporetton, vattenbussen, som stannar minst lika ofta som spårvagnarna i Helsingfors.
Konstigt nog vänjer man sig genast vid de små, ofta fullpackade färjorna. Snabbt inser man nämligen att vaporetton inte bara är ett utsökt fortskaffningsmedel när man vill se Canal Grande och ta sig från ett ställe i Venedig till ett annat. Nej, färjan är också ett billigt och avslappnat sätt att få andas i litet lugnare takt på utfärder till öar som Lido, Murano och Burano. De är alla belägna i den omgivande lagunen som tillsammans med Venedig bildar ett av Italiens 37 världsarv. Allt tal om italiensk kultur är alltså inte överdrivet.
Färggrant… och vått
När vi anländer till Venedig en söndagseftermiddag ett par veckor före midsommar är det ännu färggrannare än vanligt. I Canal Grande pågår en regatta och överallt rör sig glada, högljudda båtlag i gondoler. Och turisterna flockas längs stränder och på broar.
På Rialto-bron har två unga killar av lokalt ursprung gripits av euforin till den grad att de plötsligt kastar sig ned från bron i vattnet till turisternas skräckblandade förtjusning. Många hänger över broräcket och ser litet rädda ut tills killarna dyker upp igen och simmar till ena stranden - i shorts och t-skjorta.
På Lido är biltrafik tillåten men allt är ändå mycket lugnare än i Venedig. Inga horder drar fram längs gatorna och bara man orkar gå någon kilometer från färjfästet kommer sandstränderna och längorna med badhytter emot en.
På glasön Murano andas livet också med lugnare andetag, men färggrant är det alltjämt. Liksom Venedig består Murano av en grupp småöar förbundna med varandra genom broar.
Sedan 1291 har ön stått i centrum för glasindustrin då glasblåsarna och deras smältugnar flyttade hit från staden.
Storhetstiden var på 1400- och 1500-talet då ön var en av Europas ledande glastillverkare. Men också i dag ser man spår av de forna palatsen och glasugnarna är fortfarande i gång. Och glaset är ofta mycket färggrant i klart blått, rött, grönt och gult.
Att ta i land på Burano, i en enslig del av den norra lagunen, är som att komma till Bullerbyn eller Pepparkakslandet. Husen är målade i de mest fantasifulla valörer och visiten känns litet overklig.
Man känner igen ön på långt håll tack vare det höga, dramatiskt lutande kyrktornet. Öns specialitet är spetsar, linne och utomhustrattoriorna som serverar färsk fisk.
I motsats till de flesta som stannar i Venedig i två-tre dagar tillbringade vi en vecka i staden. Antagligen fick man ett litet annat perspektiv än de tusentals turister som stod upprätt i vaporettorna och fotograferade precis allt som båtarna körde förbi - byggnader, kyrkor, människor, gondoler. Själv var jag nog litet tagen av att den världsberömda Suckarnas bro från utsidan var inpaketerad i väl tilltagna reklamskyltar. Den undergick renovering.
Men ger man sig tid att sitta ned på någon litet utskänkningsställe är det inte svårt att påminna sig om att Venedig varit och är en sjöfartsstad. Mitt i allt kan ett enormt kryssningsfartyg majestätiskt dra förbi, där lagunen blir litet bredare. Det stora och det lilla, det vackra och det plumpa, allt har sin givna plats i Venedig.