Gammal kärlek blev ny bok

Uppdaterat

8.9.2010 kl. 14.09

Publicerad

8.9.2010 kl. 11.43

Boken är Ulla-Lena Lunderbergs andra resebok och föregicks av Sibirien. Ett självporträtt med vingar år 1993. I den fick många läsare för första gången stifta bekantskap med ett annat av Ulla-Lena Lundbergs särintressen – fåglar.
Om man konstaterar att Ulla-Lena till sina övriga intressen räknar arkeologi, antropologi, bildkonst och resor, är det inte helt fel att påstå att allt detta ryms med i hennes andra resebok.
– En bok jag egentligen börjat och slutat på många gånger allt sedan starten 2002-2003. Jag saknade nämligen den obrutna tiden, vilket är ett måste för att jag skall kunna skriva, berättar Ulla-Lena Lundberg om bakgrunden till sin bok.
I många år hade hon ansvar för sin sjuka mor på Åland. Modern dog ifjol i en ålder av 90 år.
Bokens struktur var i det stora hela klar, också om den förändrade sig något under skrivprocessen. Grovt räknat handlar den om konsten i ljuset, i grottorna, på hällarna och under jorden. Geografiskt sträcker den sig från Domboshawa till Astuvansalmi och Nämforsen, från Afrika till Norden via Frankrike, Spanien och Ryssland.
–  Jag har besökt alla platser som omnämns i boken, vissa av dem tillsammans med min syster Gunilla Lundberg-Kelly. Det är inga mystiska, slutna platser utan ställen som varje resenär intresserad av hällkonst själv kan besöka.
Shamanism
– 
Den äldsta hällkonsten är mer än 30 000 år gammal och finns i grottornas djup i Sydeuropa och som pigmentfynd i Afrika. Hällkonst förekommer också i Norden, från Norge till Karelen. Finland kan enbart uppvisa klippmålningar, medan hällristningarna överväger i det övriga Norden, framhåller Ulla-Lena Lundberg.
De finländska hällmålningarna förekommer i sin tur alltid i anslutning till vatten eller vattendrag eftersom vattnet utgör öppningen till den undre världen, det vill säga den parallella andliga värld som brukar förknippas med den shamanistiska synen på hällkonst.
– I det kruttorra Afrika försöker shamanen i stället framkalla regn, förklarar Ulla-Lena Lundberg.
I bushmankulturen sker det med hjälp av transresor där jägarna nedlägger så kallade regndjur vars vatten sedan faller över markerna som regn. Ulla-Lena Lundberg har behandlat det här också skönlitterärt i sin roman Regn (1997) med vilken hon vann Runebergspriset. I den nu aktuella boken skriver hon om Domboshawa i Zimbabwe, som gav henne uppslaget till romanen
Jägarens leende är tillägnad Ulla-Lena Lundebergs syster Gunilla Lundberg-Kelly (1945–2005), som följde med henne på flera resor i hällkonstens rymd. I boken för de ständigt pågående samtal som väver sig igenom deras liv.
– Det behövs som klangbotten för det man skriver, förklarar Ulla-Lena.
Hennes senaste skönlitterära bok var Marsipansoldaten 2001. Fem år senare skrev hon tillsammans med Erik Kruskopf om människan och målaren Åke Hellman och allra senast var hon medskribent i historiken Hundra år i Gammelgård.
– Böcker av den typen är möjliga att skriva trots ständiga avbrott medan skönlitteraturen måste stå tillbaka, säger författaren
I dag när Ulla-Lena Lundbergs nya bok är klar och hon har den obrutna tid som behövs för att skriva har hon redan kommit långt i arbetet på sin nya roman.