Med perspektiv från en lodrät klippvägg

Uppdaterat

26.8.2010 kl. 13.36

Publicerad

26.8.2010 kl. 13.15

Den som väntar sig andäktiga vyer och snöhöljda bergstoppar känner inte Vikström. Den visuellt estetiska upplevelsen finns nog med som en abstrakt bakgrund, men det är bergsbestigningens fysiska utmaning, själva intensiteten, sinnesnärvaron, och klättringens dynamik och rörelse Krister Vikström vill förmedla.
Målningarna gjorda med täckfärg i rött, blåmelerat och grönskiftande, i en slags esoterisk, genomskinlig gouacheteknik, handlar visuellt sett om händer. Att handen står i fokus beror på att det är sina händer en bergsklättrare måste förlita sig på. Det är med armkraft en bergsbestigare tar sig upp meter för meter oberoende om klättringen ägt rum längs med Mont Blancs, Kilimanjaros eller Kebnekaises bergsväggar, som i Krister Vikströms fall.
– När man når upp till toppen är känslan obeskrivlig. Det är denna i ord så svårfångade mäktighet jag vill beskriva, säger Krister.
Sin mest fantastiska upplevelse, som säger mycket om vad det är frågan om, hade Krister Vikström tillsammans med sin klättringskumpan Seppo Matilainen senaste påsk. De klättrade upp för den svårbestigna Nygrensled längs Kebnekaise längs en rutt som ingen rört sig på den vintern. Allt var snö, berg och is.
Efter en tio timmar lång klättring var duon nästan uppe på krönet då de insåg att ett stort snömassiv som hängde ut över bergstoppen hindrade framfarten. Det var bara att ta fram spaden och gräva en tunnel upp till toppen. Det räckte en timme till.
– När jag sedan fullständigt utpumpad kravlade mig upp på toppen och där såg den mest fantastiska solnedgång man kan tänka sig, då kom tårarna i ögonen.
Tolkningar
Denna känslighet i kombination med den dynamiskhet och rörlighet Krister Vikströms hobby innebär har han fångat på ett intressant och ibland rentav överväldigande sätt. Tolkningsmöjligheterna är obegränsade – där en ser en eller två händer mot en bakgrund av ett diffust landskapspanorama, förnimmer en annan en överjordisk närvaro, kanske ett själslandskap med en hand som leder oss. Också utställningens titel Min klippa, mitt fäste talar om en religiös aspekt, men som Krister säger, får man tolka målningarna efter eget huvud. Därför saknar målningarna också titel.
Ny teknik
Av en slump upptäckte Krister Vikström en teknik som var som "handgjord" för hans aktuella måleri. Med suddgummi lyckades han plocka fram högdagrarna ur bottenmålningen med stor känslighet. I vissa fall har han förstärkt konturer och ytor med färgpenna så bilderna fått mera liv.
Att Krister Vikström, som ändå målat länge vid sidan av sitt yrke, till slut hittade den tid som behövdes för att debutera med utställningen, kan vi tacka två personer – Maria Furustam på Grands Luckan och aktivpensionären Åke Lindstedt. Det var Åke som för något år sedan uppmanade Krister att hålla en debututställning och det var Maria som tyckte att det passade mer än bra i samband med hans 40-årsdag, som egentligen är på måndag.
Helt självklart var det inte att Krister Vikström blev bildkonstlärare, med examen som konstmagister från Konstindustriella högskolan i Helsingfors 1997. Han funderade nämligen också på att bli polis, läkare eller gymnastiklärare.
– Det konstnärliga finns både i min far Erik som gärna tecknar och mor Kerstin som målar, konstaterar Krister om sitt genetiska konstnärsarv.
Utställningen öppnas den 27 augusti för allmänheten i Grands aula medan vernissagen är på lördag den 28.8. kl. 18–20. Krister Vikström tänker bjuda in sina elever som i bästa fall kan få en aha-upplevelse. Debutpresentationen pågår till 17 september.