Ett av renoveringsmässans äldsta hus

Uppdaterat

22.8.2011 kl. 11.48

Publicerad

22.8.2011 kl. 09.50

En rad äppelträd tunga av frukt kantar den smala sandvägen som leder upp till det gamla gula trähuset vid Östra Tullgatan 27 i Garnison. Ovanför den vita ytterdörren står siffrorna 1753 - en synlig påminnelse om året då huset byggdes.
– Så fort jag steg in över tröskeln för första gången så kände jag på mig att det här huset skall bli mitt.

Mary-Ann Brunila pratar passionerat om trähuset som hon sedan några år tillbaka kunnat kalla sitt eget. Att flytta till Lovisa hade aldrig varit en självklarhet tills hon för några år sedan ärvde sin farfars hus som fanns på en holme utanför Kotka. Hon blev storförtjust i det gamla huset.
– Men vid sextio års ålder gick jag i sjukpension på grund av min sjuka rygg. Jag insåg att jag inte kan hålla kvar ett hus som finns på en holme, så jag sålde farfars hus.

Brunila är uppvuxen i Kotka men flyttade i sin ungdom till Helsingfors. I samma veva som hon sålde farfars hus i Kotka började hon i stället fundera på att köpa ett gammalt hus som kan nås med bil. Det var precis innan julhelgen 2007 som hon la märke till det gula huset i Lovisa.

– Försäljningsannonsen försvann från nätet och jag trodde att huset hade sålts. Men efter nyår såg jag den igen! Jag ringde förmedlaren, hoppade på bussen till Lovisa och såg husets möjligheter.

Huset inrett i rokoko

I april antecknades köpebrevet och Brunila tillbringade sporadiska dagar i Lovisa. Men det räckte ett år innan hennes bostad i Helsingfors såldes och hela hennes flyttlass gick till Lovisa. Nu har hon bott i staden drygt två år.
Brunila lät utföra ytrenoveringar i huset, men de senaste omfattande renoveringar har troligen tagit plats på sextio- och sjuttiotalet. Någon har försökt åtgärda husets sneda väggar och fönster genom att bland annat sänka innertaket, höja golvet och sätta skivor på väggarna. Men ett gammalt hus charm är svår att dölja.

Husägarens intresse för rokoko och 1700-talet är synligt i varje rum. Rena pastellfärger blandas med guld, kristallkronor hänger i taken. I sovrummet står en ljusgrön kommod med böljande former och dekorationer i guld.
– Möblerna har jag fyndat på loppmarknader och jag köpte dem redan innan jag hade köpt det här huset. Det var något i det undermedvetna som måste ha agerat.

Nedre våningen med bland annat kök, salong, sovrum och matsal är drygt sjuttio kvadratmeter stor. I övre våningen finns en kall vind samt två rum som Brunila använder som förvaringsutrymme. Med övervåningen medräknad tror man att huset har en bostadsyta på hundra kvadratmeter.

Gästgiveri och tenngjutarens hem

– Jag vet sist och slutligen väldigt lite om husets historia. Huset nämns i några meningar här och där. På vinden kan man se att stockarna är kolsvarta, det har tydligen varit eldsvåda i huset någon gång.
Brunila hämtar fram ett litet dokument som hon fick i samband med husköpet. I dokumentet nämns att köpman Ulström lät uppföra huset 1754, trots att årtalet ovanför ytterdörren säger annorlunda. Under 1800-talet var huset hem till den högt uppskattade tenngjutaren I. G. Nordström som var Finlands sista tenngjutare. Hans kompletta tenngjutarverkstad är sedan många år utställd i Lovisa stads museum.
Någon gång under 1900-talet fungerade huset som gästgiveri och i början av seklet ägdes huset av plåtslagarmästare Sjöblom som byggt grannhusen. Huset har onekligen en intressant historia trots att man vet relativt lite om dess knappt 260 levnadsår.
– Trappan från den övre våningen har tidigare gått ner till ytterdörren på baksidan av huset. Men vid något skede flyttades den till framsidan och tamburen blev lite förstorad.

Öppet hus i slutet av augusti

Från den bakre dörren kommer man ut till Brunilas lummiga bakgård. Hela tomten är drygt 1500 kvadratmeter stor och på bakgården står ett stort lider täckt i vildvin.
– Lidret användes som vedskjul och snickarbod. I den ena ändan fanns ett utedass, säger hon.

Brunila har opererats för sina ryggbesvär och på grund av ryggen ser det ut som om hennes tid i huset blir kortare än tänkt. Det stora huset och den lummiga trädgården innebär tungt arbete vilket är svårt att klara av.
– Men det är en av orsakerna till varför jag vill vara med i evenemanget Lovisa Historiska Hus nu. Man vet aldrig om någon besökare har intresse att köpa huset. Huset är inte ännu satt till salu, jag funderar fortfarande vad jag vill göra.

Om Brunila flyttar bort från Lovisa skulle hon sakna lovisaborna och lugnet i staden.
– Jag tycker så om att bo här och jag tycker mycket om huset. Mitt hjärta blöder inför det här stora beslutet. Vi får se hur det går.

Harriet Bruce/ Östra Nyland