Berlins hus är nu Villa Wendla

Publicerad

16.8.2011 kl. 13.30

– Hej på er, kom in bara!

Vi går in genom den vita porten och på innergården hittar vi Juhas fru Tina som begrundar den igenvuxna trädgården. Högt gräs, några äppelträd, syrener och rosenbuskar hittas jämnt utspridda över tomten som sträcker sig ända upp till Backgränd.

Juha placerar måttbandet
i fickan och går upp på taket för att mäta.

– Vårt första jobb utgörs av taket, säger Tina. Vi måste lägga presenningar där så att det inte kommer in mer vatten.

Paret Karvonen är husets nya ägare sedan knappt två veckor tillbaka. I höstas såg de husets försäljningsannons på nätet men hade inte möjlighet att köpa.

– Vi tänkte då att någon annan nog köper huset och saken glömdes bort.

Sedan sju år tillbaka har de bott i ett egnahemshus på Liljendalgatan i Lovisa och de var belåtna med att fortsätta bo där. Båda två är från Tessjö.

Krigstida kartor hittades

Men av en händelse råkade de för en liten tid sedan se att huset vid Saltbodtorget fortfarande var till salu. De bestämde sig för att gå på en visning, huset var charmerande och det dröjde inte länge innan köpbrevet undertecknades.

– Känslorna ändras från dag till dag, säger Juha som arbetar i it-branschen. Ibland drabbas vi av panikartade tankar men allt som ofta är vi väldigt nöjda.

– Vi har inte fattat fel beslut, det är helt säkert, säger Tina. Det enda som oroar är att vi inte vet hurdana överraskningar det kan komma emot.

Vi stiger in på verandan till husets södra del. Väggarna är målade i mörkgrönt och knallgult och det står gamla skåp och bord lite varstans.

– Första gången vi var här hängde smutsiga gardiner i fönstren. Det fanns spindelväv i alla hörn och lådvis med saker på golvet. Men Berlins släktingar har fört bort massor av saker och skräp i flera omgångar.

Tina plockar fram några gamla fotografier och pappersrullor som hittats i husets hörn. Hon rullar upp några papper och det visar sig vara europeiska kartor som använts ”för Rundradions översikter av krigsläget”. En karta kostade tydligen tre mark.

– Vi ska gå till Kantorsgården och visa att vi också hittat den gårdens bottenritningar från 1950-talet, säger Tina och rullar upp ritningarna.

Esters ryggsäck hänger kvar

På en spik på verandaväggen hänger en sliten ryggsäck med texten ”Ester Berlin, Lovisa Finland”. Karvonens vet inte så mycket om den kända Lovisaprofilen Berlin men säger att de fått höra många historier om henne.

– Vi vet att hon ännu som nittioåring skottade snö och var uppe på taket och fixade, säger Juha.

– Min pappa såg hennes gamla ryggsäck och då började hans minnen om Ester komma tillbaka, fortsätter Tina.

Karvonens trodde att de köpte huset bara till sig själva men insåg snabbt att hela staden är involverad. Många personer har hälsat på och delat med sig av sina egna minnen av huset och av folkskolelärarinnan Berlin.

– Folk är hjärtligt välkomna att titta in då vi är här. Vi är också med i evenemanget Lovisa Historiska Hus i sommar. Vi vill visa hur projektet framskrider.

Vi går vidare till vardagsrummet som har fönster mot stranden. Mitt på golvet finns luckan till en väldigt rymlig källare. Man har börjat riva bort väggytorna i vardagsrummet för att se i hurdant skick stockarna är. På några platser skymtar gamla tidningar under tapeten och på andra ställen är stockarna helt synliga. Det glappa taket har släppt igenom vatten till flera delar av huset.

– Det skall få torka ordentligt och sedan ser vi vilka stockar som måste bytas ut, säger Juha.

Han förklarar att de anlitar professionella då det behövs men att de också själva vill delta så mycket som möjligt
i renoveringen.

– Hur klyschigt det än låter sig skaffade vi huset för att rädda det. Men vi vill lära oss om mer om traditionsbygge och föra den kunskapen vidare till följande generationer.

– Och det här skall en vacker dag bli vårt hem. Någon tidsgräns har vi inte.

Stockarna vattenskadade

Från vardagsrummet går vi mot det som skall bli parets sovrum och efter det kommer vi till köket. De gamla köksskåpen vill Karvonens restaurera och använda på nytt. Vedspisen skall få stå kvar på sin plats.

Bakom köket ligger ett mörkt rum där Karvonens planerar ta bort alla inbyggda skåp och förvandla allt till ett stort badrum. Överallt hittar man intressanta prylar att studera och begrunda.

– Varje gång vi kommer hit hittar vi något nytt. Ett besök i huset blir aldrig bara fem minuter kort, säger Tina.

Från en skild ingång kommer vi in till ett rum där skadorna är lite större. Den prydligt uppradade veden invid väggen avslöjar att rummet, på grund av sina skador, använts mer som lider än som boendeyta.

– Det här måste troligtvis rivas helt och hållet, säger Tina. Men vi bygger om det till ett rum för barnen. Och vedspisen i hörnet skall stå kvar!

Juha och Tina har fyra barn. Äldsta är tolv år och yngsta är två. Varje barn behöver inte få ett eget rum eftersom de äldsta troligtvis flyttat hemifrån innan Karvonens flyttat in på Trädgårdsgatan.

– Men barnen är väldigt intresserade. Då vi första gången tog dem hit fanns det en liten måsunge på gården. Det räckte som ett bra tecken.

Vi förflyttar oss till husets norra del där skadorna är mer omfattande. Här är det tänkt att textildesignern Tina senare skall inhysa både affär och arbetsutrymme i rummen mot gatan. Vattnet har trängt sig genom stockarna som nu delvis vilar på kaminerna. Kaminerna är i så dåligt skick att de måste bytas ut.

– Den här delen av huset är äldre men vi vet inte hur gammal. De första bilderna togs 1871 då Wendla Lönnfors brandförsäkrade huset. Från henne kommer namnet Villa Wendla.

Lovisa brann 1855 och man vet att norra delen av huset funnits redan innan branden men det är oklart när den södra delen byggts till. Båda delarna är ungefär 65 kvadratmeter stora vilket ger en bostadsyta på 130 kvadratmeter. Dessutom finns det 70 kvadratmeter som inte räknas till bostads-yta. Bakom rummen mot gatan finns ett rum med husets tredje vedspis. Det skall bli ett sovrum.

– Takbrädorna är i relativt gott skick. Vi skall ta ner dem och se om de går att piffa upp och sätta tillbaka, säger Juha.

Skatter i trädgården

För Karvonens, men även för Museiverket, är det viktigt att huset renoveras på ett sätt som respekterar det gamla. Dessutom skall gammaldags material användas i renoveringen.

– Nästa vecka får vi besök av museimästare från landskapsmuseet. Det är bra att de kommer, de kan säkert ge en massa råd och tips.

Vi tar en snabb titt på de två kalla rum som också finns i norra delen innan vi är tillbaka på innergården igen.

I det gula lidret på den knappt tusen kvadratmeter stora tomten finns gamla stockar som paret förhoppningsvis kan använda i renoveringen. Högre upp på backen skymtar en stor lada, välgömd bakom träd och buskage.

– Men vi har inte ännu bestämt vad vi gör med ladan, eller med trädgården för den delen. Här finns egentligen två tomter, men vi håller det som en stor, säger Tina.

På väg bort från gården beundrar vi husets färg. Vid något skede på 1800-talet har huset varit rött men i dagens läge är det blågrönt.

– Eller egentligen mörkgrönt, säger Juha. Se under takrännan och i knutarna, där syns den mörkgröna färgen. Solen har blekt fasaden till blågrön nyans.

Karvonens räknar med att husrenoveringen får ta många år, de har inte bråttom någonstans. Redan tidigare under besöket har Tina formulerat parets kärlek till huset på bästa sätt.

– Vi måste inte göra något annat i livet än att dö. Och köpa det här huset.