Filmfantasten i 1700-talshuset

Uppdaterat

29.8.2010 kl. 15.49

Publicerad

29.8.2010 kl. 15.24

– Det var min fru som övertalade mig att vi skulle ställa upp i LHH. Jag har alltid haft svårt att säga nej, speciellt till henne, säger Kippola.

På lördagen hade de 402 gäster, medan de tidigt på söndagen hade lite över 60 gäster. Kvarnby är ett lite speciellt mål eftersom Kippola också har en vindsbiograf. Han är nämligen filmfantast och filmforskare, med specialitet gamla finska dokumentärfilmer. Han har skrivit flera böcker i ämnet.

– De första dokumentärfilmerna är från 1905. Vi hämtade in mycket teknik från Frankrike via Sverige på den tiden, säger Kippola.

Han har arkiverat många filmer och också jobbat som researcher för andra filmare som velat ha historiskt material i sina filmer. För den bedriften vann han  Apollopriset 2007.

Det är mest film som intresserar Kippola och samtalet vänder ofta dit när man talar om den gamla herrgården. Han köpte den kring 2000, mest för ladugårdens skull eftersom paret som mest hade mera än 50 lamm.

– Vi gjorde oss av med dem för en tid sedan, så nu har jag mera tid över för filmforskningen och för att skriva böcker.

Det är inte ett så litet projekt att renovera det gamla huset.

– Nuförtiden brukar jag renovera huset när jag vill tänka på något helt annat än gammal film. Det senaste projektet var att vi den här sommaren öppnade golvet. Hela tiden finns det något att göra, och det kostar. Bankerna börjar känna igen mig, skrattar han.

En gäst går förbi och Kippola börjar förklara renoveringen för gästen.

– De där mattorna är från 1950- och 1960-talen. Möblerna är arvegods och inte alls genomtänkta. Det är känslomässigt värdefulla saker mera än ekonomiskt värdefulla.

Han vänder igen uppmärksamheten mot reportern och berättar att all renovering är gjord utan stöd. Han kallar sig själv anarkist.

– Jag tycker att museiverket har stagnerat, de rör sig inte alls ute på fältet. Och så skyddar de inte helheter, bara enskilda hus.

Han syftar på området kring Kvarnby gård, ett område som fortfarande är en gammal helhet och som enligt honom nu är hotat.

– De är mera intresserade av att skydda borgar och enskilda hem.

Byggnaden finns just vid kanten av ödemarken. Här rör sig älgar och björnar.

– En gång hade vi en björn där på åsen, den kände säkert doften av lammen. Lyckligtvis sprang den iväg när  jag kom ut.

Årstidsväxlingarna känns av på Kvarnby gård. Det gör stället speciellt att bo på, tycker Kippola.

– På sommaren är området kring ån väldigt grönt och det finns sjujäkla många fåglar. På vintern är det totalt mörkt och av någon orsak hör man inte ljuden från vägen då. Den är en tid för meditation.

Ödemarksidyllen är ändå hotad. Bara en kilometer från huset är ”den gröna motorvägen" planerad.

– Gudarna vet varför de valt att kalla den grön. När den kommer dit är det slut på ödemarken.

Vindsbio

Filmerna i övre våningen visar lite av Lovisa lokalhistoria. En är gjord av Lovisabon Rafael Roos 1905 och visar Lovisas vardagsliv på den tiden. En annan visar Valkom hamn 1949.

– Jag har haft flera besökare som varit med om Valkomtiden. För dem är det lite nostalgiskt att se filmen. Där kan man bland annat se att de bygger träskonare för Ryssarna. Alla undrade nog varför de ville ha så gammaldags båtar som krigsskadestånd, men de gjordes och den kunskapen fanns här.

En annan film är egentligen en del av tre, och handlar om kärnkraftsverket.

– Filmen gjordes egentligen för utlandet för att visa hur vi samarbetar med Ryssarna.

Filmerna visas non-stop på Kvarnby gård 10-17. Här kan du se klipp från några av filmerna.