Han kan gamla hus

Uppdaterat

26.8.2010 kl. 11.38

Publicerad

24.8.2010 kl. 15.46

Wagers arbetsfält är hela Östnyland, däribland också Lovisa. Ett av hans favoritställen är Saltbodtorget.

– Det är så fint eftersom torget är i ursprungligt skick, säger Wager.

Fint är säkert också en av orsakerna till att renovering av gamla hus har blivit populärt. Här kommer också Wagers arbete in i bilden. Han ger utlåtanden om vilka hus som borde få bidrag för renovering, och när någon fått ett bidrag undersöker han också att pengarna gått till rätt ändamål. Han fungerar också som en sorts konsult som kan tala om vad som kan göras och hur, vad som kan vara tidstypiskt.

– Vi diskuterar olika lösningar med byggaren och planeraren. Ofta hittar vi en lösning på ett visst problem, säger Wager.

Han har en rekommendation.

– Om du köper ett gammalt hus ska du tänka reparera, inte byta ut. Det kan verka som om något är genomruttet, men oftast är det inte så. Ofta krävs bara ny målfärg.

Det är en lite zen-aktig attityd gentemot husen som vilar över Wager. Som att husen har en själ.

– Du behöver inte börja renovera genast. Flytta in i huset, bo där en tid. Känn efter vad det är för ett hus. Luktar det? Sedan kan du småningom börja reparera.

Men försiktigt, det kan lätt bli för mycket eller bara fel. En felaktig reparation kan leda till att man får problem med mögel också om det inte fanns sådana problem i början.

– Om man inte är van med gamla hus kan det se värre ut än det i själva verket är. Felaktiga reparationer kan leda till att huset inte andas och då får man problem med mögel. Och det är faktiskt väldigt sällan ett hus är en bottenlös pengabrunn.

Är man osäker kan man ringa Henrik Wager

– Det finns också många kunniga arkitekter och byggmästare i regionen som kan ge råd.

Med ett gammalt hus kan man ändå vänta sig en hel del jobb. Det passar inte alla, och det kan bli långa dagar. Det är kärlek.

– I gamla hus finns det ofta många lager färg. Det är bara ett sätt att visa att man älskat huset och vårdat det.
Stöd

När man renoverar gamla hus finns det flera möjligheter till ekonomiskt stöd. Musieverket och ELY-centralen är de två instanser man kan söka pengar av. Det går att söka av båda, men bara få stöd från ena.

– Museiverket har ganska stränga krav för vilka projekt de stöder. Oftast är det större projekt, som herrgårdar.

Däremot ger ELY-centralen stöd också för mindre projekt, som för fönster, dörrar, målfärg eller byte av stockar.

– För en individ är 4 000 euro ganska mycket pengar i sådana fall. Bidragen går till att man använder traditionella metoder för att renovera, till exempel att man använder gamla fönster eller en gammal sorts färg. Mitt jobb är att övervaka att pengarna gått till rätt ändamål.

I motsats till vad man kunde tro går stöden inte bara till riktigt gamla hus.

– Jag sätter ogärna specifika gränser, men kanske 1980-talet redan börjar bli svårt att få ekonomiskt stöd för.

Däremot har det hänt sig att projekt som är relativt nya fått pengar.

– Jag vet om ett radhus från 1960-talet som fick bidrag. Jag tycker att alla hus är viktiga, till exempel finns det många egnahemshus från 1970-talet som är riktigt fina.

Det går att söka bidrag för olika ändamål, men inte för sådant som till exempel el och avlopp.

– Det gäller sådant som är historiskt hållbart, som att måla väggarna med linoljefärg på ett gammalt hus. Och tanken är inte att man måste sätta huset i ursprungligt skick. Det lönar sig att söka.

Lättast söker man genom att kontakta till exempel Henrik Wager, Museiverket eller ELY-centralen. I slutändan är det ändå få som får stöd, något som inte beror på dåliga ansökningar eller att husen inte skulle kvalificera sig. Av 70 som skickar in en ansökan är det mellan 20 och 30 som fick stöd.

– Det beror helt enkelt på pengabrist och att vi måste prioritera. Vi går efter sådana kriterier som vilket skick huset är, hur gammalt det är och vilket dess ursprung är. Dessutom sprider vi stöden också utanför Borgå och Lovisa gamla stad för att det ska bli rättvist.

De flesta husen som får bidrag är byggda kring sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Fria regler

Museiverket kan inte kräva saker, det gör stadsplanen. Däremot kommer man med rekommendationer som byggnadstillsynen oftast följer.

– Vi är inte strikta. Vi tycker att moderna bekvämligheter är okej. Man måste komma ihåg att det är människors hem.

Det finns ändå gränser.

– Luftkonditionering är inte bra. Det kan man klara sig utan. Men det är ingenting vi kan kräva, vi kan bara uttrycka vår åsikt. Personligen tycker jag att det är onödigt i gamla hus.

Och så är charmen i gamla hus något som får Wagers hjärta att slå.

– Det fascinerande med gamla hus är att man kan tänka sig att flera generationer har bott där innan dig. Det finns också en sorts patina som inte kan köpas för pengar. Där finns tapetlager och färglager, stockar och paneler. Det kan man aldrig köpa i järnaffären utan att det skulle bli kitsch.

Interiören inte skyddad

Även om en byggnad är skyddad är interiören inte det. Med ett fåtal undantag är det fritt fram att göra vad som helst på insidan. Det är en lagstiftningsfråga som enligt Wager inte behöver ändras på.

– Det är privat egendom och människors hem. Det är svårt att lagstifta sådant, och det behövs inte heller. Det gäller i stället att ändra folks attityd, något som redan börjat hända, säger Wager.

Wager har inte sett någon stadsplan som också skulle skydda byggnaders interiörer, förutom för några undantag. Ofta gäller undantagen biografer, apotek eller banker.

– Själv har jag aldrig varit med om att en interiör skulle ha blivit förstörd. Men det hände nog ofta på 1970-talet, speciellt i apotek som stängdes. Däremot är till exempel Lovisa apotek inte på sitt ursprungliga ställe, men man tog ändå med sig interiören i flytten.

I privata hem är det tapeter som lättast går till spillo.

– Människor har börjat inse sakers värde, till exempel tar ingen bort en takmålning som de hittar. Däremot om man tar bort flera tapetlager har något gått till spillo. En bättre lösning är att tapetsera över.