Endast himlen som gräns

Publicerad

24.8.2010 kl. 15.02

Innan Kallio köpte Kapellet var det främst en börda för staden. Förra veckan bestämde stadsstyrelsen att hon också ska få köpa tomten Kapellet står på, och museiverket har beviljat henne 18 000 för att fixa byggnadens fönster.

– År 2013 blir det invigning, oberoende av hur det ser ut. Lovisa Big Band är redan bokat för invigningsfesten. Något mål måste man lägga upp, men det här projektet har varken någon tidtabell eller budget.

Hon visar upp ett fotografi av Kapellet i dess svunna glans. På bilden sitter människor och dricker te på en vacker terass prydd av randiga gardiner som svajar i vinden. Kontrasten till Kapellets nuvarande skick är stor. Men tanken är att Kapellet ska se ut precis som det gjorde under dess storhetstid i början av 1900-talet då renoveringen är färdig.

Det är arkitekterna Maaria Mäntysaari och Oskari Orenius som har letat fram alla de bilder som finns av Kapellet. De ska sedan vara med i en konstutställning.

– Om man inte själv är restaurator har man ingen aning om hur det ska se ut och vad det kostar, säger Kallio. Man måste endera ha mycket pengar eller passion för att bevara det gamla.

Övervakningen ett problem

Förra sommaren kördes femton lass med problemavfall bort. Det mesta kom till då den gamla terrassen revs. Hästmyror har tuggat sönder knuten där terassen tidigare låg, och det gamla isbitsförrådet är genomrutten. Men allt ska bli så gott som nytt.

Burspråket ska ännu rivas, men inte förrän det går att täppa till hålet som blir kvar. Kallio säger att bevakningen och säkerheten kommer att vara det största problemet eftersom Kapellet legat avsides så länge. Egentligen skulle det behövas pansarglas.

– Lovisa är en så pass gammaldags stad att småpojkarna roar sig med att kasta sten på fönstren. Det är ledsamt med ofog. Jag måste reparera fönstren an efter, vilket tar tid. Jag kan inte hålla på med det i all evighet.

Dessutom ligger Alko i närheten vilket gör att parken lockar polityrgubbar. De får nämligen vara i fred i parken. Kallio har en idé om att man kunde belysa hörnet vid Kino Marilyn så att parken skulle få ljus. Det behövs speciellt på vintern för att hålla busarna borta.

Badinrättningstidens romantik

ÖN följer med Kallio in i Kapellet. Också där är det ännu mycket som måste göras.

De gamla toaletterna var genomruttna och har redan rivits. I deras ställe ska garderoben komma. I planerna finns också ett större kabinett, till vilket det redan finns möbler. Dessutom ska Kapellet få en vacker öppen veranda och trappor ut mot trädgården.

– Jag vill återställa badinrättningstidens romantiska stämning från början av 1900-talet, säger hon med en glimt i ögat.

Innerväggarna är de ursprungliga. Bara de ruttna listerna tas bort är innerväggarna klara att putsas, kittas och oljemålas. Färgen kommer fortsättningsvis att vara pärlemorvit. Lite varstans ligger döda duvor. Då innertaket rivs kommer man att behöva skyddsdräkter eftersom där antagligen finns stora mängder fågelavföring.

– Det som kostar är EU kraven vad gäller värmen, ventilationen och saniteten. Dessutom är det så dyrt att installera fönstren att det understöd jag fick av Museiverket inte kommer att räcka till.

Däremot innebär det faktum att Kallio fick köpa tomten Kapellet står på att hon nu har rätt att ta lån med byggnaden som garanti. Dessutom kunde staden ha höjt hyran på tomten bara Kapellet är färdigt och fint om Kallio inte fått köpa tomten.

Kallio har också ansökt om understöd från Svenska kulturfonden och EU för projektet, men inte beviljats det. Hon är lite besviken och förvånad över att det vore hur lätt som helst att få understöd om hon byggde fågelholkar eller älgjaktstorn, men att det inte finns mycket pengar att få för restaureringen av Kapellet.

Bevara kulturhistoria

Kallio tillägger att om inte Kapellet är en stor del av finlandssvensk kulturhistoria i Lovisa så vet hon inte vad som är det.

– Det här handlar om att bevara kulturhistoria. Med den sommarverksamhet jag har i planerna kommer jag inte att kunna tjäna in de pengar jag lagt ut på restaureringen.

Hon fortsätter att berätta om vad som ännu ska göras. Den förra ägaren har målat kakelugnarna svarta, men det är lätt att fixa. Pelarna kommer att rekonstrueras.

Kallio berättar också att det inte gjort just något mer än ytlig renovering i Kapellet efter 1946.

– Jag är så pass gammal att jag dansat här som ung och vet hurdan stämning här kan vara, säger Kallio och drömmer sig tillbaka i tiden.

Fönstren var igenimmade då folk svettades i dansens virvlar. Tänk vad härligt det skulle vara med julmarknad här inne i adventstider.

Vi går ut igen och Kallio pekar på dammen i Kapellparken. Den är en gammal löpgrav från den tiden då Lovisa var fästningsstad. Vattnet i dammen liknar för tillfället ärtsoppa, och Kallio skulle gärna få till stånd ett slags “byaevenemang” kring dammen mot slutet av sommaren. Förr fanns det räcken så att man inte föll i då man avnjutit alkoholhaltiga drycker. Och stadsborna drog till exempel rep över dammen.

Hon tittar också upp mot den slitna skylten på Kapellets tak. De gamla skyltarna försvinner ingenstans, utan blir kvar. De ska bara restaureras.
Inga begränsningar

– På våren kanske det såg ut som om ingenting hände, men jag jobbade mycket med pappersarbete. Vi sökte entreprenörer och folk som kunde fixa fönstren, och dem har vi nu hittat. Just nu håller vi på och river delar av fasaden, och de som ska fixa fönstren gör modellarbeten. Dessutom har vi precis fått virke.

Vad gäller den kommande verksamheten i Kapellet då allt är klart har Kallio många planer. Hon säger att det inte finns några begränsningar för vad man kan hitta på. Kultur, musik, god mat, gott te, god choklad, gott sällskap ska det bli.

Hon nämner också Sibeliusdagarna och kursverksamhet i parken. Redan förra vintern var det någon som hörde sig för om att fira sitt bröllop i Kapellet.

Kallio hälsar också alla välkomna till Kapellet under evenemanget Lovisa Historiska Hus. Hon gläder sig åt att folk börjat komma dit då de ordnas något från första början, för att se hur det ser ut och hur arbetet går framåt. Folk är intresserade av Kapellets öde.

– Jag ser gärna att Lovisaborna tar Kapellet till sig. Jag bygger inget mausoleum, och det är inte mening att jag ska sitta här ensam och trycka. Jag vill dela med mig från första början, och göra det till ett allmänt utrymme.

Kapellet är nummer 5 i Lovisa Historiska Hus.