Kristina och Ove Paul skriver om barndom i krigets skugga

Publicerad

15.7.2011 kl. 17.13

Bomberna faller över Helsingfors. Familjer flyr ut till landet. Barn skickas tills Sverige. Hotet finns där. Det är lätt, som en självklarhet, att tänka sej att rädslan och otryggheten skapar sår, skär djupt, i veka barnasinnen, att krigets skugga skapar ett trauma för livet.
Men så är det tydligen inte. Barnet är skyddat, av samhörighet och kärlek, av vänskap och av barnets flexibla sinne, av barnets självbevarelsedrift som tycks skapa trygghet, strö livets lekande örter över såren. När hotet växer förstärks familjebanden, samhörigheten tätnar. Människor kommer närmare varandra. Verklighetens hårda radergummi suddar ut gränser. Och barnens känsliga sinne, som alltid är beroende av de äldres, främst föräldrarnas sinnesstämningar, fylls av samhörighetens mjuka känslor. Mitt i det yttre eländet uppstår gemenskap och lycka. Och kärlek. Som en mjuk kontrast, som en varm underton, till den hårda och hotfulla verkligheten, med bombardemang och elände. Bombskyddets kontrast: yttre trygghet men inre rädsla.
För barn och barnbarn
Allt det här kommer tydligt fram i Kristina Pauls varma bok Född 1938 och Renholm med underrubriken Hannula Jannes sista sonadootron. Ett märkligt boknamn som får förklaringar i texten.
"När jag bestämde mej för att skriva den här boken hade jag närmast mina barn och barnbarn i tankarna", skriver Kristina Paul i förordet. Ja, släktkrumelurer och detaljer från barndomen, är nog främst en dokumentation för just barn och barnbarn. Men i stort är boken en värdefull skildring, låt vara fragmentarisk och glimtvis, av ett barns uppväxt i krigets skugga. Flykten undan det fruktansvärda.
Livet är underligt. Det som en gång var en gåta får sin förklaring längre fram.
Hur upplever barn krigstidens Helsingfors? Papporna är i kriget. Osäkerheten bara växer. Visserligen var Kristinas pappa taxichaufför i början av kriget. En dag försvann han men hittades omsider på sjukhuset, efter en vådlig trafikolycka.
Fristaden fanns på farbror Pauls hemman Bondgårds i Horslök på Sarfsalö. Och hos släktingar i Paipis.
Som deckarförfattare, Kristina och Ove har ju gett ut sju deckare med lokal anknytning, låter Kristina en fråga sväva över bokens sidor: vem var Hannula Janne som ju finns i boktitelns underrubrik? Svaret får vi i slutet av berättelsen. Hannula Janne var Kristinas farfar Janne Renholm som lite hade rest runt och sett en vacker gård som hette Hannula. En sådan gård ville han bygga vilket han också gjorde år 1900. Gården fick namnet Hannula men omdöptes av hans son Paul, Kristinas farbror, till Bondgårds.
Två familjer - dubbel trygghet
Kristina Paul har skrivit en liten men rik berättelse om sin uppväxt och sin släkt, en berättelse fylld med detaljer, med glimtar, barndomsupplevelser, äventyr och lekar, i helg och söcken, en berättelse som får dimension och stadga, ja ett slags referensram av mannen Oves skildring av barndomsår i krigets skugga. Oves berättelse är en värdefull dokumentations, en varmt skriven skildring, av krigsåren och framför allt av tiden som krigsbarn i Sverige, i Borlänge och Västerås. Ove har endast ljusa minnen av tiden i Sverige. För mig är de tongångar obegripliga som i dag från många håll dyker upp i form av elaka angrepp mot dem som i strävan att skydda sina barn valde att skicka dem till Sverige, liksom nedvärderingen av det mottagarnätverk som där uppbådades. Ove hade två familjer, alltså dubbel trygghet, dubbel gemenskap och säkert också dubbel kärlek. Ove Paul ger oss också minnesbilder av sin uppväxttid i Munksnäs i efterkrigstidens ransoneringssamhälle. Hans del av boken heter Om och kring krigsåren.
Här finns alltså två berättelser, som lite går in i varandra och möts. Två liv som konsoliderades i gemenskap, och - vardagslycka.
Kristina och Ove Pauls berättelser har sitt självklara värde som en dokumentering av krigs- och efterkrigstiden, ur barnets perspektiv. Men det är främst värmen och gemenskapen, det livsintima och vardagsnära, de många hågkomsterna och detaljerna, som förstås har minnets guld i kanterna, som ytterliga höjer bokens läsvärde.

Kim Wahlroos/ÖN